powerfriday

Jag funderar mycket just nu på vad det innebär att vara bra för någon annan. Ni vet, när man ändå känner enda in i själen att man vill att någon annan ska vara glad, må bra. Att ibland och kanske till och med ganska ofta sätta någon annan i främsta rummet. Det är svårt, ibland. Men kanske nödvändigt. Också jobbigt och rätt frustrerande. Men bryr man sig om någon sådär väldigt väldigt mycket så är det nog ändå bra, och värt det.

Ibland får man helt enkelt tänka på att det handlar om att vara bra för någon annan. Inte vara egoisitisk i sitt handlande. Det är det de handlar om. Att vara bra för någon annan. Det är vad det handlar om.

 

 

En så fin person sa en så bra sak till mig idag. Han sa att det finns 0- 100% lycka. 0% så är livet i botten, 100% så är du helt och hållet lycklig. 100% lycklig. Vad som är det viktiga dock är att det inte finns någon regel eller gräns för vem som kan uppnå en viss procent lycka. Precis alla på hela jorden kan uppnå 100% lycka, vart än du är född, vart än du bor, vad än du varit med om så kan du uppnå 100% lycka. Det som avgör är vem du är och vem du väljer att vara.

 

Och jag tycker det var så bra sagt, så himla sant. För det som verkligen spelar roll är faktiskt bara du. Det är du som avgör, det är du som kör, det är du som styr. Du är din egen chef, du är ditt eget liv. Och om du styr åt rätt håll, kör på rätt vägar, och fattar rätt beslut så kommer du att lyckas. Det handlar om inställning, inställning till allt bra men farmförallt inställning till allt dåligt. För livet är inte lätt, och det serveras inte på ett silverfat, och dansen är ibland svår. Och då gäller det att komma ihåg att den enda som bestämmer är du. Vad du låter påverka dig, vem du låter påverka dig, hur du hanterar dansstegen när dem är för komplicerade. Det är det du som avgör.

 

Ja absolut, Vi föds alla med olika förutsättningar. Somliga har det lättare, somliga har det svårare. Vissa har varit med om ett helvete, vissa har så mycket i ryggsäcken att den borde fått en att falla för längesedan. Saker är orättvist, orättvist som fan, och livet är inte lätt. Men i slutändan så är det inte det som spelar någon roll. I slutändan är det enda som spelar roll dig och din inställning. Så påverka det du kan påverka, påverka din inställning. Ta tag i saker, ge dig fan på att du kan. För det kan du, jag lovar. Finns det en positiv och optimistisk inställning till livet så kommer dansen bli så himla mycket lättare, då kommer du bli lycklig.

 

Det finns bara 0- 100% lycka. Vart du hamnar på denna procentskala avgör du. Det är du som väljer vägen, det är du som ger och tar. I slutändan finns det bara 0-100% lycka.

 

Jag är så nöjd med hur saker är just nu. Det känns så himla skönt att kunna säga det. Jag är alltid lite rädd för att säga sådant rakt ut, dels för jag inte tycker om när det låter som att jag "skryter" och dels för att jag är lite skrockfull av mig och inbillar mig att så fort man säger orden högt så kommer något hända som gör att det ändras.. hehe. Men nu vill jag verkligen säga det, säga att jag är nöjd. Efter en del turbulens i mitt liv det senaste så känns det som att allting för en gångs skull är stabilt, stabilt och säkert och bra. Då blir jag lugn. Det är liksom okej att det är stressigt och mycket att göra i skolan, att jag flyttade från Lund fast jag egentligen ville stanna och att jag får böka med planering in i minsta detalj för att få vardagen att gå ihop. För samtidigt som det är stressigt med skolan så känner jag att jag valt rätt och att jag lär mig så mycket. Samtidigt som jag egentligen ville vara kvar i Lund så har jag så mycket fint och viktigt här. Och samtidigt som jag måste planera allting så noga, så noga så vore det helt enkelt inte jag om det inte var så. Jag trivs med det. Jag trivs med att få pussla ihop tider och skriva i kalendern och ha fullt upp med aktiviteter och att i slutet på dagen kunna tänka "fan Frida, du klarade det idag med". Vissa dagar med lite mer turbulens än andra, men jag klarar det. Och ute börjar det bli vår, det blir ljusare och ljusare för varje dag. Jag har fina personer i mitt liv som får mig att le och hela jag bubblar av vårpirr. Vårpirr och tacksamhet över att saker nu är bra, över hur fint liv jag har. Och över att jag faktiskt kan sitta här och tala om det för er.

Sååå jag misstänker att ni märkt att det varit tyst om Martin här på bloggen det senaste. Martin och jag bestämde oss för ett par veckor sedan att vi skulle göra slut. Kanske var det mest jag.

 

Jag som för det mesta är rätt personlig och öppen av mig här på bloggen har dragit mig för att skriva något om det. Jag har väl helt enkelt inte orkat, inte orkat att en en gång sätta ord på och förklara mig. Kanske framför allt på grund utav det faktum att jag är 19 år och redan haft tre förhållanden, tre förhållanden som tagit slut. Det känns så jobbigt tycker jag, att veta det. Det känns som ett misslyckande. Och jag vet att jag är ung och har massa år på mig, och att en dag kommer den rätta, men det suger ändå så hårt nu.

 

Men läget är som det är. För exakt ett år sedan blev vi tillsammans, och han har gett mig så mycket glädje det senaste året. Jag har varit så kär, så kär. Men samtidigt har det varit så himla svårt. För jag och Martin är så otroligt olika, vilket är så synd för jag ville så mycket att det skulle fungera mellan oss. Hela jag ville det.  Men nu är det som det är, och vi har haft en fin tid ihop. Ingenting som jag ångrar för en sekund. Och som fina Hannie sa till mig, så har jag lärt mig något utav det här också.

 

Men det är allt bra svårt ändå. Allting. But I guess that's life, right? Livets dans på rosor har ju trots allt ganska svåra steg.

Phu! Nu har jag städat hela dagen känns det som, och packat å fixat. Ätit min sista lunch här i Lund, gråtit lite, lyssnat på musik. Om cirka en timme kommer mamma hit och då ska vi packa in i bilen.

 

För ett och ett halvt år sedan bestämde jag mig för att flytta till Lund och plugga här efter gymnasiet. Planen då var att plugga ett helt program här, mest för att det vore kul att se något annat än Stockholm och för att Niklas sa att Lund äger. Då kändes det som hundra år kvar och väldigt långt bort i tiden. För lite mer än ett år sedan var jag på SACO- mässan med skolan och kollade runt och pratade med folk från olika skolor. Jag fick höra där med att Lund äger och att det är superroligt att plugga där. Jag gick på föreläsningar om Lunds universitet, lyssnade och tog in. Fortfarande så långt bort i tiden. I Mars (eller nåt) 2014 sökte jag till Lunds Universitet, pirrigt pirrigt. Det började kännas mer verkligen, och med verkligeheten kom rädsla och nervositet. Tiden gick så himla fort, jag träffade Martin, planerna ändrades till en 30 poängskurs istället för program här nere. Jag blev antagen, och tackade ja. Jag fasade för den dagen jag skulle flytta, var nervös. Ångrade mig och ville inte åka. Jag sökte boende, fick ett rum via AFB i Vildanden. Fixade med alla hundra grejer som skulle fixas. Tiden gick alldeles för fort. Det blev Juni, Juli och slutligen Augusti. När Martin vinkade av mig på tågstationen i Stockholm bestämde jag mig för att inte gråta. Och det gjorde jag inte heller.

 

På tågstationen i Lund blev jag mött av Niklas, som jag spenderade min första helg hos. Jag kände mig hemma med en gång, det tog bara ett par timmar. På söndagen kom mamma och vi började flytta in mig. Vi packade upp, jag träffade korridorsgrannar, gjorde mig hemmastad. Möblerade. Inte allt för noga, för det vara bara ett halvår ändå. Det kändes dock som en väldigt lång tid, ett helt halvår liksom. Jag började skolan, träffade vänner, träffade Anna. Hängde med Niklas, hängde med Ossian, kuggade en tenta, blev arg. Kom över det, hade hur kul som helst, festade typ varje helg, chillade, levde livet, pluggat arslet av mig. Allting flöt på. Och allting gick så jävla fort.

 

Det känns som i förrgår som jag var på SACO- mässan och lyssnade på en föreläsning om Lund. Det känns som igår som jag flyttade hit och pratade om att jag nu skulle vara här ett helt halvår. Tiden har flugit förbi och nu sitter jag här, och har endast en natt kvar. Det är så fruktansvärt jävla jobbigt.

 

Men jag är så stolt. Jag är så glad, så nöjd över Mitt lilla Lund äventyr. Att jag vågade, att jag inte gav upp, att jag stod på mig mot mig själv och bestämde mig för att jag bannemig ska klara det här. Hade någon sagt till mig för 5 år sedan  att jag skulle flytta till Lund alldeles själv och plugga där en hel termin så hade jag aldrig trott på dem. Lilla jag, som inte ens kunde sova borta. Icke då, det skulle aldrig hända. Utom att det gjorde det. Jag vågade, och titta hur bra det gick. Jag kommer tillbaks till Norrtälje som en ny person, en ny person med mer i ryggsäcken och med massa erfarenheter. Med nya vänner, vänner för livet, och en massa underbara minnen.

 

Se på mig nu, ett halvår senare. Vad bra det gick, allting. Vad bra jag var. Vad bra jag är.

Måndagkväll och åh, det är en jobbig kväll. Nu är jag inne på min sista vecka här i Lund och det är så mycket blandade känslor. Längtar hem, ser fram emot att flytta hem, men det känns så jobbigt att lämna allting här. Jag har sett fram emot den här tiden så länge, peppat, varit nervös, ångrat mig och sen peppat ännu mer. Det känns som igår jag flyttade hit men ändå som att jag levt ett helt liv på bara ett halvår. Och nu är snart allting slut. På söndag flyttar jag tillbaks, lämnar detta bakom mig. Mitt lilla Lund äventyr. Mitt alldeles egna äventyr, som gjort mig till en ny person, som fått mig att växa som person. Det känns så himla sorgligt på något vis.

 

Jobbigast av allt är ändå att lämna Niklas och Anna. Jag menar, hur ska jag klara mig utan mina två bästisar nu när jag fått hänga med dem nästan dagligen i ett halvår. Jag vet att man får nya vänner, och jag åker tillbaks till alla nära och kära som jag tycker om, men det är ändå inte Anna och Niklas. Det är inte Anna som jag flamsar och skrattar med fast vi inte borde, som jag kramas med så hårt att det gör ont och som jag pratar om allt med. Och det är inte Niklas som finns där när allt går åt helvetet, som tar hand om mig när jag blivit för full och som jag berättar allt för.

 

Det blir så konstigt att jag ska skapa mig ett nytt liv utan dem här personerna, som betyder så mycket för mig och som är så viktiga för att jag ska fungera. Det känns bara konstigt.

 

Så ikväll var en jobbig måndagkväll.

Jag blir så himla frustrerad... vaknade idag, tidigare än jag behövde som vanligt, å tänker att jag ska börja med morgon med lite VeckoRevyn läsning. Kommer till deras sidor om träning, favoritsidorna enligt mig då jag tycker om att inspireras och läsa om andras mål och träningsvanor.Så har VeckoRevyn gjort en intervju med en tjej som driver en hälsoblogg.

 

I intervjun säger hon att hon tränar cirka 6 gånger i veckan och äter hälsosamt och att hon ofta får frågan om hon aldrig äter någonting onyttigt eftersom hon bara postar bilder på nyttig mat i sin blogg. I intervjun så säger hon att hon visst äter en pizza eller lite godis ibland, men att hon inte vill lägga upp bilder på det för hon tycker inte det passar in på hennes blogg då den ska framstå som hälsosam. Samtidigt säger en annan tjej i en intervju att hon aldrig skulle lägga upp en bild på en pizza på till exempel instagram, för det är onyttigt.

 

En en gång, VAD ÄR DET FÖR JÄVLA SKEV VÄRLD VI LEVER I!? Allvarlig talat, jag förstår till hundra procent om du äter hälsosamt för du vill ha en hälsosam livsstil, det är asbra. Även de som känner att onyttig mat inte lockar å att de hellre äter en bullgursallad än en fet pizza på en fredagkväll, ibland önskar jag att jag kände likadant. Men att försöka gömma för folk, att man ibland äter onyttigt eller inte går till träningspasset fast att man borde då har det gått för långt! Jag skrev ett inlägg om detta för ett par månader sedan, och det här bekräftar bara det jag skrev; nämligen att vi lever i en värld av en påhittad perfektion. Fattar inte folk hur farligt det är? När vi inte ens kan lägga ut kan lägga ut en bild på en pizza för att det inte "passar in i ens livsstil och image" så har det gått för långt.

 

Hur ärlig är man då? Vad är det för bild folk har av ordet "perfektion" och varför är över huvud taget något att sträva efter? Vem vill allvarlig talat vara perfekt, med ett liv utan brister? Inte jag i alla fall. Sluta sträva efter något som inte existerar. Vill du driva en hälsoblogg med hälsosam mat och träningsinspieration, FINE! Det är hur bra som helst, jag älskar sånna bloggar, jag älskar inspirationen. Men frågan är, hur hälsosam är den bloggen läsarna börjar tvivla på sina egna "ofullständiga" liv. När läsaren ser sitt liv som ohälsosamt, dåligt och fel när det i själva verket bara är normalt.

 

Snälla, ni som vet att ni påverkar människor, ni som vet att andra inspireras av er och ser er som en förebild, gör något åt denna skeva bild. Variera er, var ärliga, var ine rädda för att lägga upp en bild på en pizza en fredagkväll. Jag lovar er, det kommer ENDAST uppskattas, och ni kan rädda så många själar där ute.

Usch ikväll är jag så himla nervös! Dagen då jag flyttar kommer allt närmre, och det är bara så himla himla läskigt. Bara att flytta hemifrån är en stor grej och jag ska flytta flera supermånga mil bort, börja plugga på högskola som jag inte kan ett skvatt om och träffa människor jag aldrig träffat förut. Så mycket att ta in! Och nu är det bara några ynka veckor kvar.

 

För er som inte vet (jag har kommit på att jag inte varit så tydlig med detta här på bloggen) så ska jag börja plugga en fristående kurs i psykologi. Detta innebär att du (förhoppningsvis) lär dig grunderna i psykologi och att kursen är slut den 18 januari, alltså efter en termin. Jag ska bo i ett korridorsrum i Vildande som ligger i Lund. Ossian, min kusin, kommer också flytta dit för att plugga en fristående kurs vilket känns extremt skönt. Boven till hela denna idé kan man väl säga är Niklas, som redan bor där nere och har gjort sedan ett antal år tillbaka. Så ligger det till.

 

Som ni säkert förstår så är känslorna otroligt blandade. Jag är äckligt nervös samtidigt som det ska bli så fantastiskt kul! Jag är supertaggad på allt nytt som detta kommer innebära, alla erfarenheter jag kommer få. Att få leva och bo på egen hand, göra och bestämma själv.

 

Men ikväll är det nervositeten som dominerar. Den gnager i hela mig, och inget jag gör tycks få det att försvinna just ikväll. Men jag antar väl att det får va så ibland, när du ska påbörja ett nytt spännande kapitel i livet.

 

 

 

Denna låt är min taggningslåt till Lund, och den kan jag lyssna på kvällar som dessa. Eller när jag vill för den delen. För åh, jag tycker texten stämmer så himla bra in på mig, i alla fall nästan allt!

Jag känner mig rastlös i själen! Inte rastlös sådär som man kan känna sig när man har tråkigt, en dag eller två, utan liksom... rastlös efter nånting större. Jag vet inte riktigt vad och jag vet inte hur jag ska beskriva det.

 

Jag vill åstakomma någonting, jag vill spela roll. Jag vill vara och bli nånting stort och vara viktig. Jag vill skapa nånting, vara nåns klippa, vara speciell. Orka med det lilla extra och känna mig duktig.

 

Jag vet att jag känner såhär lite då och då, och jag kan inte riktigt komma ihåg vad jag brukar göra för att det ska kännas bättre. Ofta pyssla med något som är viktigt men ändå roligt, och det endaj ag kan komma på just nu är att fixa med allt inför kommande termin när det gäller killgruppen. Men det kan jag inte göra nu för jag ska inte vara deras tränare kommande termin. Så jag ligger på soffan å gör ingenting å kan inte komma på vad jag ska göra för att det ska kännas bättre.

 

Jag behöver spela roll, jag behöver ha en roll. En roll där jag skapar och åstadkommer någonting. Hur ska jag klara mig utan min tränarroll nu ett helt halvår? Utan min roll som viktig, min roll som jag är så säker på och känner mig så hemma i.

Jag läser inte kända bloggar längre. För inte allt för längesen gjorde jag ett inlägg där jag länkade några bloggar jag läste. Jag läste dem dagligen, för inspiration, idéer och tips. Bloggar är helt klart ett fantastiskt bra sätt att få idéer på när din egen fantasi tryter. Numera läser jag inte en enda blogg. Jag bloggar själv, men jag har absolut ingen som helst lust längre att logga in på Bloglovin och läsa alla bloggar jag följer där.

 

Jag har funderat lite på varför. Varför jag inte har någon lust längre, att titta på fina bilder och läsa välformulerade inlägg om någon annans vardag, träning och inredningstips. Jag har kommit fram till varför. Jag blir så trött på att sitta och bläddra igenom någon annans blogg om hens perfekta liv. Allt är perfekt. Bilder, inlägg, stavning. Bilderna är perfekt tagna, av perfekt kvalitet, är perfekt redigerade. Jag läser om någon som just har sprungit milen, eller någon som fikar med en fin vän. Och allt är så oerhört perfekt och bra. Jag känner mig dålig själv som inte tar sådär perfekta bilder med en dyr kamera. Som inte uppdaterar 5 inlägg om dagen, som inte kan skryta om att jag just sprang en mil, eller var ute på något supermysigt fik.

 

Jag läser inte andra bloggar för att gå runt och känna mig dålig. Det är inte så det är tänkt, det är inte vad jag vill. Det har gjort att jag tappar lusten att läsa andras bloggar. Och tyvärr har det här blivit vardagsmat. Att posta en bild på instagram, facebook eller någon annan media om hur bra saker är. Att se andras bilder om hur bra deras liv är.

 

Jag säger inte att jag inte gör detta själv, för det gör jag. Jag sitter ju just nu i denna stund och gör det. Jag säger inte att vi borde förbjuda fina bilder på instagram, eller sluta tala om för andra när vi är lyckliga och glada, det är ju trots allt något fint att vilja dela med sig till andra. Men saker och ting blir skevt, en skev bild skapas om att allt är perfekt och detta leder till att vi till slut känner oss misslyckade som personer. Ingen är misslyckad, det är inte missyckat att ibland vara ledsen eller arg eller att ha en dålig dag och äta glass. Bakom alla fina bilder på instagram och alla lyckoinlägg på facebook och sprugna mil så finns en person. En person med ett tillhörande liv och känslor, ett liv som har sprickor och ett liv som inte är perfekt. Personen i fråga har bara inte valt att visa dem sidorna. Vilket gör att vi som läser om personens lycka, mår dåligt över våra egna sprickor i vardagen. Trots att det är så oerhört normalt.

 

Detta måste vi ha i bakhuvudet. Detta får vi inte glömma bort, för det kan gå så långt och kan bli så himla himla fel. Det är farligt, livsfarligt. Och vi bör alla ha detta i åtanke. Saker är inte alltid vad det ser ut att vara. Ibland så skadar det faktiskt inte att tala om när allt inte är bra. Lägga upp en fuckyou bild på instagram med syftet att visa att idag suger saker. Berätta att idag är en dålig dag, idag känner inte jag för å springa en mil utan istället känner jag för att sitta inne och äta glass och jag skäms inte för att lägga upp det på facebook.

 

För vi är alla människor, och ingen är perfekt. Perfekt är endast den skeva bild som visas i form av en fruktsallad på instagram, eller en bild från gymmet på facebook. Mitt liv är inte perfekt, och det är ingen annans heller. Personligen tycker jag det är roligare att följa en instagram där jag matas med bilder som är både fina och fula, som visar de bra och de mindre bra stunderna. Det blir verkligare så.

 

Skrev visst en liten novell såhär på kvällskvisten. Tänkte att jag kanske ska dela med mig, skriv gärna tankar och vad ni tycker, jag gillar feedback!

Om ett sår.

En varm sommardag så var hon ung. Ung och ovis och lite naiv och utan några erfarenheter. Den där tiden när tankarna tycks vara lite för många, kraven lite för höga och hjärtat lite för skört. När handlingar kommer först och tankar sen. En sådan tid och dag var det.

Det hade varit en bra dag, och hon skulle bara cykla hem. Hem från stranden, för oj vad varmt det hade varit och att göra någonting annat än att ligga på stranden hela dagen när det var såhär varmt var helt enkelt otänkbart. Plötsligt så plingar det till i mobilen, och ivrig som hon är så handlar hon innan hon tänker och tar upp mobilen trots att hon cyklar i hög fart. Trots att det lite längre fram är en skarp kurva. På skärmen står det att hon har ett nytt meddelandet, och när hon ser namnet så hoppar hennes hjärta till lite extra. Hon fortsätter, trots att hon cyklar, och öppnar smset. Då får hon en chock. Ingenting annat än smset och dess innehåll existerar, och plötsligt så kommer kurvan i en himla fart och hon styr bara med en hand för i den andra håller hon mobilen och hon hinner ju inte ens bromsa, inte ens sagta ner. Ingen kontroll.

När hon ligger på marken, så känner hon att det gör ont. Så ont gör det, så himlans himlans ont. Och från ett sår på armen så rinner det blod. Ganska mycket, det pulserar ut. Hon är lite rädd för det där blodet, och det gör ont.

När hon kommer hem så vill hennes mamma genast åka till vårdcentralen. Och kanske var det bra, för såret behövdes visst sys. Å trots bedövning och fina snälla ord, så gör såret så himla ont. Smärtan vill inte försvinna, den är alldeles för påtaglig. I flera dagar gör det ont. Hon tänker att aldrig, aldrig någonsin igen så ska hon cykla. För fy så onödigt, usch!

Till slut så känns ändå såret lite bättre. Det har blivit omplåstrat, och annat som är viktigt kommer upp. Men Så efter ett tag, blir det dags att gå tillbaka till läkaren. Stygnen ska tas bort. Det gör ont igen. Inte lika ont som förut, men ont gör det minsann. Det är lite som att såret rivs upp.

När stygnen är borta bildas en liten sårskorpa. Sårskorpan gör att det för tillfället inte gör jätteont, men lite titt som tätt så pillar hon ändå bort sårskorpan, för hon kan liksom inte riktigt låta bli. Då börjar det svida igen, och klia. Så där håller det på under en period.

Till slut så får såret vara för sig själv. Visst, det gör lite ont när sårskorpan till slut utav sig själv faller av, men det går att hantera. Och plötsligt efter en ganska lång tid så, så är såret läkt.

Det gör inte ont längre.

Hon börjar till slut cykla igen.

Men på hennes arm, så finns ett litet litet ärr. Det bleknar med tiden, men aldrig kommer det riktigt försvinna. Och trots att ingen tänker på det, knappt hon själv, så finns det kvar där. Det påminner henne om när hon ramlade med cykeln och slog sig. Det påminner henne om hur ont det gjorde, och hur försiktig hon måste vara. Det påminner henne om hur lång tid det tog innan det slutade göra ont. Det påminner henne om att till slut, trots att det tog ett tag, så blev såret läkt. Och att idag vågar hon trots allt cykla igen.

Såret existerar inte längre. Kvar finns bara ett litet, litet ärr.

För när jag drar i det så välbekanta handtaget till ytterdörren, och kommer in i den lilla hallen. För att sedan dra i den andra likadana dörren. Och den där lukten slår emot mig, lukten som andra skulle kalla äcklig, men som för mig är den lukten som gör mig lugn. När jag går upp för trapporna som jag gått upp för så många gånger förut. Sätter min väska på läktaren, ser alla dem som alltid kommer att vara en del av mitt liv, dem som jag tycker så mycket om. Mina fötter mot golvet känns så naturligt som det kan bli. Och när jag vet att ingen där begär att jag ska vara något mer än vad jag är just då, det mest naturliga som finns.

 

Då vet jag att jag är lycklig, lyckligt lottad som får vara en del av allt detta. En del av något som inte går att sätta ord på. Då kan jag för en stund släppa det som gör ont. Då vet jag vem jag är. Då är jag fri.