powerfriday

Jag är så nöjd med hur saker är just nu. Det känns så himla skönt att kunna säga det. Jag är alltid lite rädd för att säga sådant rakt ut, dels för jag inte tycker om när det låter som att jag "skryter" och dels för att jag är lite skrockfull av mig och inbillar mig att så fort man säger orden högt så kommer något hända som gör att det ändras.. hehe. Men nu vill jag verkligen säga det, säga att jag är nöjd. Efter en del turbulens i mitt liv det senaste så känns det som att allting för en gångs skull är stabilt, stabilt och säkert och bra. Då blir jag lugn. Det är liksom okej att det är stressigt och mycket att göra i skolan, att jag flyttade från Lund fast jag egentligen ville stanna och att jag får böka med planering in i minsta detalj för att få vardagen att gå ihop. För samtidigt som det är stressigt med skolan så känner jag att jag valt rätt och att jag lär mig så mycket. Samtidigt som jag egentligen ville vara kvar i Lund så har jag så mycket fint och viktigt här. Och samtidigt som jag måste planera allting så noga, så noga så vore det helt enkelt inte jag om det inte var så. Jag trivs med det. Jag trivs med att få pussla ihop tider och skriva i kalendern och ha fullt upp med aktiviteter och att i slutet på dagen kunna tänka "fan Frida, du klarade det idag med". Vissa dagar med lite mer turbulens än andra, men jag klarar det. Och ute börjar det bli vår, det blir ljusare och ljusare för varje dag. Jag har fina personer i mitt liv som får mig att le och hela jag bubblar av vårpirr. Vårpirr och tacksamhet över att saker nu är bra, över hur fint liv jag har. Och över att jag faktiskt kan sitta här och tala om det för er.

Sååå jag misstänker att ni märkt att det varit tyst om Martin här på bloggen det senaste. Martin och jag bestämde oss för ett par veckor sedan att vi skulle göra slut. Kanske var det mest jag.

 

Jag som för det mesta är rätt personlig och öppen av mig här på bloggen har dragit mig för att skriva något om det. Jag har väl helt enkelt inte orkat, inte orkat att en en gång sätta ord på och förklara mig. Kanske framför allt på grund utav det faktum att jag är 19 år och redan haft tre förhållanden, tre förhållanden som tagit slut. Det känns så jobbigt tycker jag, att veta det. Det känns som ett misslyckande. Och jag vet att jag är ung och har massa år på mig, och att en dag kommer den rätta, men det suger ändå så hårt nu.

 

Men läget är som det är. För exakt ett år sedan blev vi tillsammans, och han har gett mig så mycket glädje det senaste året. Jag har varit så kär, så kär. Men samtidigt har det varit så himla svårt. För jag och Martin är så otroligt olika, vilket är så synd för jag ville så mycket att det skulle fungera mellan oss. Hela jag ville det.  Men nu är det som det är, och vi har haft en fin tid ihop. Ingenting som jag ångrar för en sekund. Och som fina Hannie sa till mig, så har jag lärt mig något utav det här också.

 

Men det är allt bra svårt ändå. Allting. But I guess that's life, right? Livets dans på rosor har ju trots allt ganska svåra steg.

Ååh tack till alla ni som tar er tid och går in här och läser mina ord! Igår hade jag besöksrekord här på bloggen, och det betyder otroligt mycket för mig att ni går in och besöker min blogg. Tack till er ♥