powerfriday

Skrev visst en liten novell såhär på kvällskvisten. Tänkte att jag kanske ska dela med mig, skriv gärna tankar och vad ni tycker, jag gillar feedback!

Om ett sår.

En varm sommardag så var hon ung. Ung och ovis och lite naiv och utan några erfarenheter. Den där tiden när tankarna tycks vara lite för många, kraven lite för höga och hjärtat lite för skört. När handlingar kommer först och tankar sen. En sådan tid och dag var det.

Det hade varit en bra dag, och hon skulle bara cykla hem. Hem från stranden, för oj vad varmt det hade varit och att göra någonting annat än att ligga på stranden hela dagen när det var såhär varmt var helt enkelt otänkbart. Plötsligt så plingar det till i mobilen, och ivrig som hon är så handlar hon innan hon tänker och tar upp mobilen trots att hon cyklar i hög fart. Trots att det lite längre fram är en skarp kurva. På skärmen står det att hon har ett nytt meddelandet, och när hon ser namnet så hoppar hennes hjärta till lite extra. Hon fortsätter, trots att hon cyklar, och öppnar smset. Då får hon en chock. Ingenting annat än smset och dess innehåll existerar, och plötsligt så kommer kurvan i en himla fart och hon styr bara med en hand för i den andra håller hon mobilen och hon hinner ju inte ens bromsa, inte ens sagta ner. Ingen kontroll.

När hon ligger på marken, så känner hon att det gör ont. Så ont gör det, så himlans himlans ont. Och från ett sår på armen så rinner det blod. Ganska mycket, det pulserar ut. Hon är lite rädd för det där blodet, och det gör ont.

När hon kommer hem så vill hennes mamma genast åka till vårdcentralen. Och kanske var det bra, för såret behövdes visst sys. Å trots bedövning och fina snälla ord, så gör såret så himla ont. Smärtan vill inte försvinna, den är alldeles för påtaglig. I flera dagar gör det ont. Hon tänker att aldrig, aldrig någonsin igen så ska hon cykla. För fy så onödigt, usch!

Till slut så känns ändå såret lite bättre. Det har blivit omplåstrat, och annat som är viktigt kommer upp. Men Så efter ett tag, blir det dags att gå tillbaka till läkaren. Stygnen ska tas bort. Det gör ont igen. Inte lika ont som förut, men ont gör det minsann. Det är lite som att såret rivs upp.

När stygnen är borta bildas en liten sårskorpa. Sårskorpan gör att det för tillfället inte gör jätteont, men lite titt som tätt så pillar hon ändå bort sårskorpan, för hon kan liksom inte riktigt låta bli. Då börjar det svida igen, och klia. Så där håller det på under en period.

Till slut så får såret vara för sig själv. Visst, det gör lite ont när sårskorpan till slut utav sig själv faller av, men det går att hantera. Och plötsligt efter en ganska lång tid så, så är såret läkt.

Det gör inte ont längre.

Hon börjar till slut cykla igen.

Men på hennes arm, så finns ett litet litet ärr. Det bleknar med tiden, men aldrig kommer det riktigt försvinna. Och trots att ingen tänker på det, knappt hon själv, så finns det kvar där. Det påminner henne om när hon ramlade med cykeln och slog sig. Det påminner henne om hur ont det gjorde, och hur försiktig hon måste vara. Det påminner henne om hur lång tid det tog innan det slutade göra ont. Det påminner henne om att till slut, trots att det tog ett tag, så blev såret läkt. Och att idag vågar hon trots allt cykla igen.

Såret existerar inte längre. Kvar finns bara ett litet, litet ärr.