powerfriday

Sååå jag misstänker att ni märkt att det varit tyst om Martin här på bloggen det senaste. Martin och jag bestämde oss för ett par veckor sedan att vi skulle göra slut. Kanske var det mest jag.

 

Jag som för det mesta är rätt personlig och öppen av mig här på bloggen har dragit mig för att skriva något om det. Jag har väl helt enkelt inte orkat, inte orkat att en en gång sätta ord på och förklara mig. Kanske framför allt på grund utav det faktum att jag är 19 år och redan haft tre förhållanden, tre förhållanden som tagit slut. Det känns så jobbigt tycker jag, att veta det. Det känns som ett misslyckande. Och jag vet att jag är ung och har massa år på mig, och att en dag kommer den rätta, men det suger ändå så hårt nu.

 

Men läget är som det är. För exakt ett år sedan blev vi tillsammans, och han har gett mig så mycket glädje det senaste året. Jag har varit så kär, så kär. Men samtidigt har det varit så himla svårt. För jag och Martin är så otroligt olika, vilket är så synd för jag ville så mycket att det skulle fungera mellan oss. Hela jag ville det.  Men nu är det som det är, och vi har haft en fin tid ihop. Ingenting som jag ångrar för en sekund. Och som fina Hannie sa till mig, så har jag lärt mig något utav det här också.

 

Men det är allt bra svårt ändå. Allting. But I guess that's life, right? Livets dans på rosor har ju trots allt ganska svåra steg.