powerfriday

Phu! Nu har jag städat hela dagen känns det som, och packat å fixat. Ätit min sista lunch här i Lund, gråtit lite, lyssnat på musik. Om cirka en timme kommer mamma hit och då ska vi packa in i bilen.

 

För ett och ett halvt år sedan bestämde jag mig för att flytta till Lund och plugga här efter gymnasiet. Planen då var att plugga ett helt program här, mest för att det vore kul att se något annat än Stockholm och för att Niklas sa att Lund äger. Då kändes det som hundra år kvar och väldigt långt bort i tiden. För lite mer än ett år sedan var jag på SACO- mässan med skolan och kollade runt och pratade med folk från olika skolor. Jag fick höra där med att Lund äger och att det är superroligt att plugga där. Jag gick på föreläsningar om Lunds universitet, lyssnade och tog in. Fortfarande så långt bort i tiden. I Mars (eller nåt) 2014 sökte jag till Lunds Universitet, pirrigt pirrigt. Det började kännas mer verkligen, och med verkligeheten kom rädsla och nervositet. Tiden gick så himla fort, jag träffade Martin, planerna ändrades till en 30 poängskurs istället för program här nere. Jag blev antagen, och tackade ja. Jag fasade för den dagen jag skulle flytta, var nervös. Ångrade mig och ville inte åka. Jag sökte boende, fick ett rum via AFB i Vildanden. Fixade med alla hundra grejer som skulle fixas. Tiden gick alldeles för fort. Det blev Juni, Juli och slutligen Augusti. När Martin vinkade av mig på tågstationen i Stockholm bestämde jag mig för att inte gråta. Och det gjorde jag inte heller.

 

På tågstationen i Lund blev jag mött av Niklas, som jag spenderade min första helg hos. Jag kände mig hemma med en gång, det tog bara ett par timmar. På söndagen kom mamma och vi började flytta in mig. Vi packade upp, jag träffade korridorsgrannar, gjorde mig hemmastad. Möblerade. Inte allt för noga, för det vara bara ett halvår ändå. Det kändes dock som en väldigt lång tid, ett helt halvår liksom. Jag började skolan, träffade vänner, träffade Anna. Hängde med Niklas, hängde med Ossian, kuggade en tenta, blev arg. Kom över det, hade hur kul som helst, festade typ varje helg, chillade, levde livet, pluggat arslet av mig. Allting flöt på. Och allting gick så jävla fort.

 

Det känns som i förrgår som jag var på SACO- mässan och lyssnade på en föreläsning om Lund. Det känns som igår som jag flyttade hit och pratade om att jag nu skulle vara här ett helt halvår. Tiden har flugit förbi och nu sitter jag här, och har endast en natt kvar. Det är så fruktansvärt jävla jobbigt.

 

Men jag är så stolt. Jag är så glad, så nöjd över Mitt lilla Lund äventyr. Att jag vågade, att jag inte gav upp, att jag stod på mig mot mig själv och bestämde mig för att jag bannemig ska klara det här. Hade någon sagt till mig för 5 år sedan  att jag skulle flytta till Lund alldeles själv och plugga där en hel termin så hade jag aldrig trott på dem. Lilla jag, som inte ens kunde sova borta. Icke då, det skulle aldrig hända. Utom att det gjorde det. Jag vågade, och titta hur bra det gick. Jag kommer tillbaks till Norrtälje som en ny person, en ny person med mer i ryggsäcken och med massa erfarenheter. Med nya vänner, vänner för livet, och en massa underbara minnen.

 

Se på mig nu, ett halvår senare. Vad bra det gick, allting. Vad bra jag var. Vad bra jag är.