powerfriday

Medan jag lyssnar på Ben Howard, sitter ute i solen och äter lunch så virvlar tankarna i mitt huvud. Det är väl egentligen inget ovanligt när det kommer till mitt huvud, att tankarna virvlar alltså. Dem gör visst det mest hela tiden och jag börjar konstatera allt oftare att min hjärna måste vara lite smått vanskapt eller bara lite för liten. Vet inte. Jag vill göra nånstans av allt, skriva, skrika, prata, ventilera och skriva lite till. Och allt det gör jag ju redan. En del. Men det försvinner liksom inte riktigt. Allting.

 

Jag tänker på framtiden, på allt som har hänt, på min sommar och hur snabbt den flög förbi, på sånt som man inte får tänka, på andra, på mig själv, på dig, på beslut, på orättvisor, på svårigheter, på känslor, på kärlek, på vad andra tycker, på att göra folk till lags, på förändringar och hur svåra dem är, på vintern, på misstag som e för stora att hantera, på vem jag är och varför.

 

Jag tänker på allt. Och det är lite för mycket för min hjärna att hantera. Därför är jag lite off och konstig just nu. Därför kommer det ibland tårar när jag inte är beredd just nu, och därför vet jag ingenting, och därför ber jag om ursäkt om jag gör någon ledsen för det är det sista jag vill, och därför försöker jag förtvivlat att få någon jävla ordning, och därför så ber jag er som jag pratar med att försöka förstå och därför är jag så jävla tacksam att jag har så fina personer i mitt liv.

 

Och därför så tål jag inte mig själv just nu.