powerfriday

När folk säger till mig att allt var mycket lättare när man var lite och inte hade några bekymmer, så brukar jag ha ett ganska bra svar. Nu så e de bekymrerna som man hade när man var liten väldigt små och obetydelsefulla. Bekymrerna då var att man inte fick vara uppe hur länge man ville, att man inte fick bada vid stranden själv, man fick inte äta godis när man ville och skulle man leka med någon kompis så var man minsann tvungen att bestämma det dagen innan. Allt detta känns som små bagateller nu, därför att nu så är inte det här något problem längre.

 

Men när man var liten så var ju det där jättestora problem. Det skapade ju ilska och fick en att känna starka känslor av orättvisa och ledsamhet. Därför brukar jag tycka att man inte kan jämföra problemen från man var liten med problemen nu, för när man var liten så var det tillräckligt stora problem för att man skulle bli påverkad och känna starka känslor.

 

Jag vet dock inte om jag kan hålla med om det längre. För aldrig har jag känt mig så tom och ensam, å aldrig har jag saknat något så mycket att det gör ont i hela kroppen, å aldrig har jag varit i ett så stort behov av närhet och aldrig har jag känt sånna starka känslor av orättvisa och ledsamhet

 

som nu.