powerfriday

Det är ett hål i mig nu. Ett tomt hål. Ett hål som inte har funnits förut. Ett hål som inte kan finnas där. Ett hål som alltid måste vara igenfyllt för att det ska funka. Någonting saknas. Någonting stort. Något som får mig glad. Något som som får mig skratta. Något viktigt och betydelsefullt. Något jag älskar. Någon. Du. Du saknas. Du måste finnas där. Du måste finnas med mig. Det känns inte så nu. Då blir det tomt. Något vi har byggt upp på flera år. Någonting viktigt. Något som faktiskt inte varit riktigt helt dem senaste månaderna. Lite trasigt. Men det får inte försvinna. Och så känns det nu. Det kanske bara är jag. Jag som blir så jävla svartsjuk. Men det känns inte bra. Det känns tomt. Och jag kan inte prata med dig. Det går inte. Du förstår inte. Eller så vet inte jag hur jag ska förklara. Men för att mitt liv ska kunna gå på som vanligt så får det inte vara tomt. Jag vet inte vad jag ska göra. Vet inte vad jag ska säga. Fattar inte riktigt.
Du tycker säkert jag är löjlig. Jag e kanske löjlig. Men det är så jag känner.
Det brukade vara du och jag. Som gjorde allt det där. Inte längre. Jag e väl för upptagen. Det är väl mitt fel. Det är väl jag som är anledningen till att det är som det är. Jag som sumpar saker. De e nog så. Jag får skylla mig själv. Kanske jag som sumpat bort en utav dem som betyder mest för mig. Utan å tänka mig för. Kanske. Kanske inte. Men något är fel. Något saknas. Ett hål. Du saknas.