powerfriday

Väckarklockan tjöt sitt gälla skri och jag ryckte till. Tacksam över att blivit väckt ur den hemska mardrömmen tryckte jag på väckarklockans kantiga knapp och skriet tystnade. Jag satte mig upp och torkade svetten ur pannan. Kanske hade det inte varit det smartaste att kolla på den där skräckfilmen igår kväll innan jag gick och la mig. Speciellt inte eftersom jag skulle vara helt ensam hemma ett dygn till. Jag vände på huvudet och kollade på klockan. Ryggade förvånat tillbaka när jag såg att den visade 00:00. Jag hade för det första bara sovit någon timma och för det andra kunde jag svära på att jag ställt klockan på 07:00 innan jag gick och la mig. Jag tog upp mobilen för att se om det bara var väckarklockan som hade spelat mig ett spratt och hade slut på batterier men även mobilklockan visade att den var 00:00.
Jag gick ut till köket för att dricka lite vatten. Det var mörkt och golvet kändes kallt mot mina fötter. Jag trevade i mörkret efter glaset i skåpet. Köksklockans tickande hörs. Tick, tack, tick, tack. Helt plötsligt känner jag mig väldigt iakttagen. Jag ställer glaset på diskbänken och vänder mig snabbt om. För en sekund kan jag urskilja en mörk gestalt i hörnet av rummet, men lika snabbt som den dök upp var den borta igen. Jag intalar mig själv att det bara är inbillning, speciellt eftersom det inte kan stå något i hörnet av rummet för där står våran frys. Jag tassa försiktigt tillbaks  till mitt rum, för rädd för att stå kvar.
Jag kryper ner under täcket och somnar mycket snart in i mardrömmarnas värld igen.

- Aristotoles är en känd filosof som levde under antiken, honom har vi pratat om mycket, Catrin kan du berätta vem han var lärare till och hos vem han var student?
Jag kände en liten knuff i sidan från min bästa vän.
- Cattis, viskade hon.
- Catrin vill du vara så snäll och svara på frågan? Sa min lärare högt och bestämt och jag satte mig fort upp.
- Va?
Ett fniss i klassen bröt ut och jag kände rodnaden på mina kinder.
Den välbekanta klockan som antydde på att lektionen var slut tjöt högt och alla reste sig snabbt och lämnade klassrummet. Jag fick kalla kårar av det gälla tjutet och rös till.
- Vad är det med dig idag? Frågade Lina, min bästa kompis. Du har varit såhär alla lektioner idag.
- Jag drömmer bara mardrömmar. Kan inte sova alls.
- Vad drömmer du då?
- Jag vet inte. Det enda jag ser är ett mörkt rum. Och jag vet att det är något farligt i rummet och jag borde inte gå in där, men det är som en kraft som drar in mig och jag kan inte stå emot.
Lina började fnissa.
- Det är inte roligt, sa jag buttert.
- Joo, skrattade hon.
Jag muttrade lite samtidigt som jag låste upp mitt skåp och tog ut min väska.
- Vad ska du göra nu? Frågade Lina.
- Hem och plugga. Jag kan ingenting på matteprovet vi har imorgon. Du?
- Har träning. Kan jag komma över efter? Den slutar 7.
Jag nickade och gäspade stort.
- Gör det du. Om jag lyckas hålla mig vaken till dess…
Lina var en utav de sötaste tjejerna i klassen. Hon hade långt brunt hår, mörkbruna ögon och var runt 163 cm lång. Själv hade jag ljust långt hår, blå ögon och var lite längre än Lina. Till skillnad från mig så utmärkte hon sig på något sätt. Jag hade funderat på det många gånger. Jag var ganska normal, inte för tyst, men pratade inte för mycket. Ganska rolig humor, men inte den som alla skrattade åt. Till sättet var jag och Lina ganska lika varandra. Ändå utmärkte hon ut sig på något sätt som inte jag gjorde. Som att alla i klassen hade en bestämd roll. Och jag var den som smälte in i mängden.
Ute började det redan skymma och det var kallt.
Jag skyndade på stegen hem, jag hade alltid hatat att gå hem själv när det började skymma.
Snabbt låste jag upp ytterdörren och gick in i värmen. Jag kände med en gång att något var fel. Det var något som inte stämde. Jag gick in i vardagsrummet. Teven stod på. Hade jag inte stängt av den imorse? Jo det hade jag. Eller? Uppenbarligen inte, tänkte jag.
Jag gick in på mitt rum och tittade mig omkring. Sängen var obäddad, kläder låg slängda på golvet och väckarklockan hade vält. Hade det inte varit för skolkatalogen som låg på min säng så hade allt varit som vanligt. För den där skolkatalogen hade jag letat efter i månader. Och mamma och pappa var inte hemma. Dem var på semester. Och nu låg katalogen där mitt på sängen. Mitt hjärta slog fortare när jag gick fram och tog upp den. Jag satte mig ner och öppnade den. Snabbt bläddrade jag fram till min klass. Kalla kårar löpte längst ryggraden på mig när jag såg bilden. Där stod Linus med sitt fåniga smile på den övre raden. Bredvid honom stod Niklas, den snyggaste killen på skolan, och bredvid honom stod jag. Eller ja, jag skulle stå där. Men mitt ansikte var bortklippt.
Snabbt stängde jag igen katalogen och slängde den ifrån mig. Hur var det möjligt? Vem skulle klippa bort mitt ansikte? Och varför?
Det måste vara Lina. Hon måste spela mig ett spratt.
På skakande ben reste jag mig upp och gick till vardagsrummet.
Jag satte mig i soffan och satte på teven. Då slog det mig. Teven. Den hade varit på. Den var på när jag kom hem. Och jag hade inte stängt av den. Nu var den avstängd. Jag började kallsvettas.
- Hallå? Ropade jag försiktigt. Är det någon där?
Det var mörkt ute nu vilket gjorde allting mycket läskigare. Jag måste inbilla mig. Jag håller på att bli galen, tänkte jag.
Helt plötsligt släcktes alla lampor och teven stängdes av. Det blev kolsvart och jag kände ett skrik komma ut från strupen. Jag flög upp och rusade mot ytterdörren. Hårt slet jag i handtaget men den gick inte upp. Den var låst. Jag tryckte panikslaget på lampknappen i hopp om att lamporna skulle tändas, men det gick inte.
Jag gav upp och slängde mig ner på golvet med ansiktet gömt i händerna. Nu var det slut med mig. Nu skulle jag dö.
Jag ryckte förskräckt till när jag hörde en knackning på ytterdörren och dörren gick upp. Lina tittade förvånat på mig.
- Vad ligger du där för? Frågade hon. Och varför har du det helt mörkt här? Det är ju redan läskigt när det är så mörkt ute.
Jag satte mig upp och försökte i panik förklara vad som hänt. Alla lampor som hade släckts och teven och dörren som inte gick att öppna och det bortklippta kortet på mig.
Hon tryckte med fingret på lampknappen och lampan i hallen tändes.
- Inge fel på lamporna här i alla fall.
Jag ställde mig upp.
- Det var de nyss, jag lovar.
Hon kollade bekymrat på mig.
- Mår du bra?
- Ja! Eller nej. De är något fel jag vet det, jag inbillade mig inte! Kom då så ska jag visa dig ``fotot´´ i skolkatalogen.
Jag drog med henne upp på mitt rum och visade henne. Hon tvekade fortfarande när hon såg det. Hon trodde att jag drev med henne. Jag försökte övertala henne att tro på mig, men det gick inte. Jag lyckades i alla fall övertala henna att sova här så jag slapp sova ensam.
Lina sprang hem för att hämta lite grejer hon behövde. Jag satte mig framför datorn och tog upp google. Huset jag bodde i var gammalt och jag hade hört farfar berätta spökhistorier om någon ande som fanns kvar när jag var liten. Jag hade blivit rädd och inte kunnat sova, och mamma hade fått övertala mig om att det inte var sant. Det hade gått till slut och jag hade inte tänkt på det mer, förrän nu. Jag googlade på många olika saker, men insåg snart att det var lönlöst att försöka hitta något.
Jag stängde av datorn och reste mig upp. Kanske om jag gick upp på vinden. Där skulle jag kanske hitta någonting.
I hallen fanns en trätrappa, eller nej, ingen trappa, mer som en stege. En gammal sådan, den såg nästan ut som att den skulle rasa ihop om man gick på den. Pappa hade många gånger pratat om att bygga en ny, men såklart så blev det aldrig av.
Jag hade aldrig varit på vinden ensam. Vinden var kuslig, det hade jag alltid tyckt. Jag visste inte varför jag valde att gå upp ensam, just nu, när det dessutom hände läskiga grejer i huset, men det gjorde jag. Jag hade kunnat vänta på Lina.
Jag satte händerna på stegen. I samma sekund som jag gjorde det var jag någon annan stans. Det var som att jag förflyttades. Jag stod på en äng. På ängen sprang en liten pojke och en flicka omkring. Flickan var äldre än pojken. De skrattade och jagade varandra. Det kändes självklart att det inte var på den här tiden, det kände jag med en gång. Helt plötsligt hördes ett skott och flickan ramlade ihop. Blodet skvätte och det sista jag såg var pojkens förtvivlade blick.
Jag väcktes tillbaks till verkligheten. Hela jag skakade och bredvid mig stod Lina.
- Vad håller du på med? Frågade hon. Vad ska du upp dit och göra?
Jag tittade på henne med förvirrad och tom blick.
- Flickan, viskade jag.
- Vadå flickan?
- Hon blev skjuten. Jag tror hon dog.
Lina tittade oförstående på mig.
- Du håller ju på att bli galen.
Jag ignorerade henne och började klättra upp för stegen. Jag hade en stark känsla av att  det fanns något viktigt där uppe.
- Hallå, Cattis?
Lina börjar klättra efter mig.
Jag öppnade luckan som ledde upp till vinden. Uppe på vinden var det mörkt och i hörnet låg det tjocka lager med damm. Det luktade unket och instängt och till skillnad från de flesta vindar, så var våran nästan tom. Pappa hade slängt upp någon gammal bokhylla här för längesen som låg vält i hörnet av vinden och en kartong som hade funnits i huset när vi flyttade stod där, annars var det tomt. Jag kunde inte minnas att någon hade kollat i kartongen förut. Jag visste inte mycket om vårat hus. Bara att det var gammalt. Och det farfar hade berättat för mig när jag var liten. Huset hade gått i arv i släkten i många år.
Jag kände en hand gripa tag i min arm.
- Cattis, kan du berätta vad som står på?!
- Huset. Vårat hus är gammalt. Jag känner på mig att det finns något viktigt här uppe.
Jag fick huka mig för att inte slå huvudet i taket. Jag gick fram till kartongen med Lina tätt i hälarna.
- Det är mörkt här upp. Har du ingen lampa eller något? Frågade hon.
Hon hade tydligen gett upp med att försöka förstå mig.
- Ta mobilen, svarade jag.
Jag öppnade kartongen. I kartongen låg det en bok. Inget mer. En bok. Det var ingen tvivel om att den var gammal. Jag tog upp dagboken och helt plötsligt var jag någon annan stans igen. Den här gången var det i ett rum. Det åskade och blixtrade ute och regnet öste ner. Jag tittade mot ett fönster. Det blixtrade till och blixten lyste upp ett avhugget huvud som satt i fönstret. Det var flickans huvud. Och bredvid stod pojken med en blodig kniv i handen. Han log.
- Cattis!!
Lina skrek på mig nu. Än en gång darrade jag.
- Vad händer med dig! Dina ögon blev vita och du var helt borta!
- Jag måste läsa boken!
Jag plockade upp den och öppnade.
- Hur mår du? Ska jag ringa någon?
- Nej! Hjälp mig bara. Tänd ficklampan på mobilen. Jag måste läsa.
Jag öppnade boken.
Tom von Heidis Dagbok stod det på första sidan.
När jag läste de första sidorna var det självklart att Tom var killen jag hade sett. Han beskrev dem händelserna som jag precis hade sett.
- Hon dog inte då, viskade jag för mig själv. Hon dog sen. Han dödade henne.
- Vadå? Berätta nu Cattis!
Jag berättade snabbt för Lina vad jag hade sett. Hon såg nästan ut som hon trodde mig. Jag fortsatte läsa. Efter dem första sidorna ändrades handstilen och det var som att någon annan skrev. Som om någon berättade om Tom. Nästan som en journal.
- Borde vi inte gå och lägga oss Cattis? Klockan är över 11. Och vi har skola imorgon.
Efter mycket tjat fick Cattis med mig. Jag lämnade kvar dagboken. Varför fanns den i vårat hus? Varför stod det om någon Tom som verkade vara ett freak i en dagbok som låg i vårat hus? Med dem frågorna somnade jag.
Jag somnade in i en dröm. En dröm som kändes oerhört verklig. Det var fortfarande det mörka rummet. Och jag liksom drogs in i det. Helt plötsligt var jag i mitt eget kök. Det var möblerat på ett helt annat sätt. Det var inte ens ett kök. Det såg mer ut som ett sovrum, med en säng, en byrålåda, ett litet bord och en stol. Det var allt som fanns där. Och sen jag. Eller inte bara jag. Någon mer. Jag kände att jag var iakttagen och vände mig om. Där stod en gestalt. Det var för mörkt för att man skulle kunna se vem det var. Man såg bara som en skugga. Konstigt nog så var jag inte rädd. Inte det minsta. Mannen höll en kniv i sin hand. Från kniven droppade det något, men såg det inte, men man hörde. Dropp, dropp, dropp…
Av någon anledning så visste jag självklart att det var Tom. Det berodde antagligen på kniven han höll i handen. Tom började berätta. Han berättade att han skar av halsen på sin syster men att han inte kom ihåg det själv. När Tom berättade lät han vänlig. Han lät snäll. Någon hade kommit på honom med att skära halsen av sin syster. Själv kom han inte ihåg. Bara att han helt plötsligt stod där, med en kniv i handen. En kniv som droppade av blod. Han hade haft minnesluckor. Efter att hans syster blivit skjuten tidigare. Hon hade överlevt. Men legat i koma i månader. Sen dess hade Tom haft minnesluckor. Folk hade sett honom göra saker han inte haft något minne av att han gjort.
Allt det här var på 1800-talet. Jag kunde snabbt räkna ut själv att Tom antagligen led av skitsofreni. Han var skitsofren. Men antagligen hade man inte forskat i det än på 1800-talet.
Efter att Tom hade skurit halsen av sin syster hade han lagts in på ett psykhem. Det här var hans rum. Här hade han varit. Sidorna som han påstods ha skrivit i dagboken hade han inte kommit ihåg att han skrivit. Och att han styckat en utav hans sjuksköterskor hade han inte heller något minne av. Tom hade senare dött av misstag när en utav doktorerna skulle försöka bota honom och hans psyke med hjälp av elchocker. Det stod i dagboken.
Efter ett tag lät inte Tom snäll längre. Något hade förändrats i hans röst. En mörk stämma hade tilltagit och man kunde höra ondskan i den.
- Någon ska gå samma öde till mötes, viskade han. Någon ska dö. Någon ska dö.
Dropp, dropp, dropp…
Helt plötsligt vaknade jag upp, helt svettig och hjärtat slog hårt och fort. Dropp ljudet hördes fortfarande. Kom på att det kändes väldigt tomt i sängen. Lina skulle ju ligga där. Bredvid mig.
- Lina? Viskade jag
Jag satte mig upp. Klockan visade 00:00. Jag rös till. Vad kom dropp ljudet ifrån?
Jag vände på huvudet och skrek högt. På fönsterbrädan såg jag Linas avhuggna huvud. Från fönsterbrädan droppade det blod. Hela jag skakade som aldrig förr sen svimmade jag.

När Cattis föräldrar kom hem dagen därpå hittade de henne sittandes på golvet med händerna om knäna och gungandes fram och tillbaka. I fönstret stod huvudet kvar och i handen höll hon en blodig kniv.