powerfriday

Som jag skrev i inlägget om mig så har jag en pojkvän som heter Johannes :)
Johannes är helt klart min första kärlek, jag har aldrig känt såhär för någon förut, det pirrar i magen såfort jag ser honom, jag tänker på honom hela tiden, jag vill bara prata om honom hela tiden, jag är nog som allra lyckligast när jag är med honom. Då känns allting bra och enkelt. Jag är så himla lycklig att jag får vara hans och att han vill vara min. Det jobbiga är avståndet. Johannes bor Göteborg vilket betyder att vi inte träffas så ofta. Det är jobbigt som satan men samtidigt så känner jag att det verklogen är värt det så fort vi träffas och när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är som får vara hans.
Johannes och jag började chatta på nätet sommaren 2009. Han var då 21 år och hade tjej. Vi började chatta på en engelsk chatt och jag gillade honom inte i början. Jag tyckte han var dryg och konstig. Vi chattade lite och efter ett tag började jag iallafall gilla honom lite, han var speciell på något sett. Vi chattade lite då och då på den där chatten och det var inte mer än så. En dag chattade vi lite, det var dagen innan vi skulle till Italien med gympan, och jag blev irriterad på något han sa, så jag loggade ut utan att säga hejdå. Det måste varit redan då som jag förstod lite själv att jag började gilla honom mer. Jag tänkte på honom i Italien trots att vi knappt hade chattat något, och var rädd för att han inte ville prata med mig nå mer.
När jag kom hem så var jag inloggad ofta och kollade om han var inne å de tog ett tag innan han faktiskt var de. Men då var det han som började skriva. Vi bytte msn och fortsatte skriva där. Vi blev allt bättre kompisar, men det var allt det var. Inget mer än så. Jag sa det hela tiden när någon frågade. Nej vi är bara kompisar. Men någonstans där började jag bli kär tror jag. Men jag vägrade erkänna det för mig själv och då självklart inte för någon annan. Det skulle bara bli jobbigt eftersom jag ändå inte kunde få honom. Jag skrev dagbok undert den tiden och man ser verkligen hur jag försöker intala mig själv att jag inte är kär :P Sen någon dag så erkände jag de för mig själv iallafall. Att jag var det. De var någon gång i våras och det hade tagit slut mellan han och hans tjej. Jag lät det vara och tänkte att jag hade ju honom som kompis iallafall. Fortfarande så trodde jag aldrig att vi skulle bli tillsammans. Sen erkände jag för honom en dag. Att jag var kär i honom. Och han var kär i mig också.
Då hade vi träffats en gång i typ 20 minuter och snackat lite, alltså inte umgåts nånting. I början på sommaren kom han hem till mig över en helg och då klickade det helt. Då visste jag helt säkert. Allt var underbart och det kändes som jag känt honom hela mitt liv.
Nu träffas vi ungefär var 6 vecka, de veckorna är otroligtj obbiga men det är såååå värt det! Jag har varit hos honom och han har varit hos mig.
Och alla jävla åsikter och fördommar andra har om att jag är tillsammans med någon som nu är 23 år och som bor så långt ifrån mig skiter jag i. Jag är lycklig, så jävla lycklig. Jag älskar honom över allt annat, det går inte att beskriva med ord. Så att hålla på å muppa sig om sånt är bara bortkastad tid, det förändrar ingenting. Då tycker jag att man kan vara glad för min skull istället, som de flesta andra är :)
Johannes- du är mitt allt och jag älskar dig hur mycket som helst. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dig.