Jag skriver ganska mycket om mina känslor i min blogg. Det är ibland ganska privat, och sånt som det inte alltid är givet att man delar med sig av. Jag har mycket känslor och tankar i huvudet, och jag tänker att det kanske inte gör så mycket att jag delar med mig av det, trots att det blir lite privat. Så länge man inte går till överdrift. För det är ändå normalt, och jag tycker det är bra att man kanske får veta att man inte är ensam om sina tankar. Sen dessutom så är det ett sätt för mig att bearbeta allt.
Igår och idag har varit två utav de värsta dagarna i mitt liv. Och jag är så himla arg, ledsen, besviken och förkrossad, för jag förstår verkligen inte varför man inte kan bestämma själv över sina känslor. Varför man blir tvungen att såra den man älskar, bara för att min hjärna och mitt hjärta inte kan vara sams. För så svårt är det väl ändå inte. Det borde det inte vara i alla fall tycker jag. För jag vet ju att jag älskar dig.
Det är nu andra gången jag har varit tvungen att såra någon jag älskar och jag förstår inte hur jag nånsin ska kunna lita på mina egna känslor igen. Jag känner mig som den fittigaste människan på jorden, och jag vill inget än att kunna bestämma vem jag blir kär i. Du är ju så bra, så bra för mig å så fin å bäst och jag älskar ju dig. Så varför i helvetet kan inte allt bara vara lite enkelt för en jävla gångs skull.
Alla säger till mig att man inte kan styra över vem man blir kär i. Och det stämmer, jag vet det. Ändå kan jag inte sluta vara så förbannat förbannad på mig själv just nu.
Hade jag kunnat bestämma så hade jag inte tvekat en sekund.