Gosh, suttit och kollat igenom massa bilder från min gamla bilddagbok.. :P Så sjukt egentligen, en stor period och en så stor del av mitt liv, kan jag titta igenom på 5 minuter. Och det känns som hundra år sen allt hända. Hundra år sen jag träffade dig, hundra år sen jag blev sådär kär, hundra år sen folk tyckte jag var dum i huvudet på grund av mina känslor, och hundra år sen jag stod på mig sådär mycket, och sket i alla andra. Samtidigt känns det som igår.
Tiden går så jäkla fort, jag hänger inte med. Hur kunde dem där starka starka känslorna försvinna? Hur kunde liksom... mitt liv försvinna? Det var ju jag, hela jag grundades ju på dem där känslorna, det var ju jag. Hur kan jag försvinna, det går ju inte. Jag fattar inte riktigt.
Om jag fick önska mig vad som helst i hela världen, då önskar jag att jag fick tillbaka dem där känslorna. Även fast det var jobbigt i vissa perioder så önskar jag att jag kände likadant igen. Och att jag med hjälp av mina erfarenheter nu kunde hantera dem på ett bättre sätt.
Ibland brukar jag fundera på vad som hände. Vad var vändpunkten, när slutade det pirra i magen? Varför? Finns det någon anledning, hade det sett annorlunda ut idag om jag hade gjort på något annat vis? Jag önskar att jag kunde spola tillbaka bandet, och leva i den där lyckan och glädjen igen, den där lyckan som är något alldeles speciellt och eget. Jag saknar det. Jag önskar att jag kunde uppleva allt igen.
Just med dig, bara för att du är så bra, och bara för att jag för i helvetet inte kan förstå vad som ändrade allt, vad det är för fel på mig som inte längre har dem där känslorna. Inte ens för dig.
Trots att du är så fucking perfekt.