Ta vara på tiden
1kommentarer
Idag slutade jag tidigt. Så skönt så skönt. Gick hem redan efter första lektionen och har just tagit mig en lite powernap. Känner mig lite risig..
Fundera just på hur otroligt fort saker har hänt. Eller rättare sagt hur mycket som har hänt på väldigt kort tid. För drygt ett halvår sen hittade jag inte till plattan, jag bodde för många mil ifrån den jag älskar, jag gick i en klass med människor jag mer eller mindre gått med i 10 långa år, mitt liv bestod till största del av gymnastik och jag tillbringade flera timmar i veckan med de underbaraste laget på jorden. Nu har jag lärt mig hitta till alla möjliga ställen här i stockholm, jag bor tillsammans med den jag älskar och träffar honom näst intill varje dag, min klass har jag knappt sett röken av sen skolavslutningen, jag sysslar endast med gymnastik två timmar i veckan och det finaste laget på jorden tillhör jag inte längre. Jag säger inte att jag ångrar någon utav dessa förändringar, minst de som jag har styrt över själv, men jag saknar allt litegrand. Inget specifikt sådär egentligen, mest allt i ren allmänhet. Och då, för ett halvår sedan, så var jag så väldigt trött på allt. Det enda jag ville var att börja om och börja ett nytt liv. Inte tänkte jag på att jag sedan skulle sitta och tänka att jag kanske borde tagit vara lite mer på tiden jag hade då. För det är ju faktiskt så att när en tid går så kommer den inte tillbaka. Den försvinner och där stannar den, endast i våra minnen finns den kvar. Och det var ju en väldigt fin tid på sitt sätt den med. Även om många utav mina tårar föll pga avståndet mellan mig och Johannes och även fast jag hade tröttnat så otroligt mycket på att träna gymnastik och även fast jag inte brydde mig ett skvatt om att jag inte hittade till plattan, så var det en egen tid och en speciell tid.
Framför allt så var det en tid som aldrig kommer tillbaka.
Ikväll så ska jag göra tomatsoppa för första gången i mitt liv. Spännande ska det bli! Ciao!
Fundera just på hur otroligt fort saker har hänt. Eller rättare sagt hur mycket som har hänt på väldigt kort tid. För drygt ett halvår sen hittade jag inte till plattan, jag bodde för många mil ifrån den jag älskar, jag gick i en klass med människor jag mer eller mindre gått med i 10 långa år, mitt liv bestod till största del av gymnastik och jag tillbringade flera timmar i veckan med de underbaraste laget på jorden. Nu har jag lärt mig hitta till alla möjliga ställen här i stockholm, jag bor tillsammans med den jag älskar och träffar honom näst intill varje dag, min klass har jag knappt sett röken av sen skolavslutningen, jag sysslar endast med gymnastik två timmar i veckan och det finaste laget på jorden tillhör jag inte längre. Jag säger inte att jag ångrar någon utav dessa förändringar, minst de som jag har styrt över själv, men jag saknar allt litegrand. Inget specifikt sådär egentligen, mest allt i ren allmänhet. Och då, för ett halvår sedan, så var jag så väldigt trött på allt. Det enda jag ville var att börja om och börja ett nytt liv. Inte tänkte jag på att jag sedan skulle sitta och tänka att jag kanske borde tagit vara lite mer på tiden jag hade då. För det är ju faktiskt så att när en tid går så kommer den inte tillbaka. Den försvinner och där stannar den, endast i våra minnen finns den kvar. Och det var ju en väldigt fin tid på sitt sätt den med. Även om många utav mina tårar föll pga avståndet mellan mig och Johannes och även fast jag hade tröttnat så otroligt mycket på att träna gymnastik och även fast jag inte brydde mig ett skvatt om att jag inte hittade till plattan, så var det en egen tid och en speciell tid.
Framför allt så var det en tid som aldrig kommer tillbaka.
Ikväll så ska jag göra tomatsoppa för första gången i mitt liv. Spännande ska det bli! Ciao!
1 kommentarer
vivi
15 Dec 2011 21:52
Du har så rätt..... <3 <3 <3
Kommentera