Vad hände med den Frida som levde för gymnastiken?
5kommentarer
Känner för å skriva men vet inte riktigt vad jag ska skriva.
Imorn börjar allt på riktigt igen efter en veckas onormalhet. Skola, jobb, träning, läxor. Gillar det inte. Jag är inte taggad för 5 öre. Inte till något utav de där. Vilket stör mig väldigt mycket. Eller skola och så kan jag kanske förstå, även om det är tråkigt att inte ha någon lust alls, men gympan. Gympan som jag borde se fram emot hur mycket som helst. Det gör jag inte. Och jag vet inte varför. Jag känner mig inte motiverad att gå på träningen. Känner inte att jag kommer någon vart med någonting, nu sen vi börja har det till och med gått sämre än förut. Och ja, jag vet att man hamnar i svackor. Ett steg tillbaka för att sen ta två steg fram. Men senaste svackor, då har jag varit påväg och sluta, och så vill jag inte känna nu. Det orkar jag verkligen inte. På träningarna har jag kunnat slappna av, göra det jag älskar och känna att jag är bra på det. Känna att det här är min grej. Det här älskar jag. Koppla bort alla problem och allt jobbigt och bara köra på. Så är det inte nu. Det som en gång var en befrielse och något underbart har nu blivit till en massa krav och tvingad prestation. Klart man måste prestera bra. Så är det i en sport. För att gå vidare måste man prestera. Men det blir sån jävla press av någon anledning. En press som jag aldrig har känt förut.
Jag vet inte vad det är som har fått mig att känna såhär, men jag vet 100% säkert att det inte är så jag vill känna. Jag vill tillbaks till den tiden jag hade för några år sedan när gympan var mitt liv. Det var något jag verkligen älskade att göra. varje träning var som himmelriket och jag bara älskade allt som hade med gympa att göra. Det vill jag tillbaks till. Den tiden.
Så nu är frågan, hur gör jag för att få det så igen?
Imorn börjar allt på riktigt igen efter en veckas onormalhet. Skola, jobb, träning, läxor. Gillar det inte. Jag är inte taggad för 5 öre. Inte till något utav de där. Vilket stör mig väldigt mycket. Eller skola och så kan jag kanske förstå, även om det är tråkigt att inte ha någon lust alls, men gympan. Gympan som jag borde se fram emot hur mycket som helst. Det gör jag inte. Och jag vet inte varför. Jag känner mig inte motiverad att gå på träningen. Känner inte att jag kommer någon vart med någonting, nu sen vi börja har det till och med gått sämre än förut. Och ja, jag vet att man hamnar i svackor. Ett steg tillbaka för att sen ta två steg fram. Men senaste svackor, då har jag varit påväg och sluta, och så vill jag inte känna nu. Det orkar jag verkligen inte. På träningarna har jag kunnat slappna av, göra det jag älskar och känna att jag är bra på det. Känna att det här är min grej. Det här älskar jag. Koppla bort alla problem och allt jobbigt och bara köra på. Så är det inte nu. Det som en gång var en befrielse och något underbart har nu blivit till en massa krav och tvingad prestation. Klart man måste prestera bra. Så är det i en sport. För att gå vidare måste man prestera. Men det blir sån jävla press av någon anledning. En press som jag aldrig har känt förut.
Jag vet inte vad det är som har fått mig att känna såhär, men jag vet 100% säkert att det inte är så jag vill känna. Jag vill tillbaks till den tiden jag hade för några år sedan när gympan var mitt liv. Det var något jag verkligen älskade att göra. varje träning var som himmelriket och jag bara älskade allt som hade med gympa att göra. Det vill jag tillbaks till. Den tiden.
Så nu är frågan, hur gör jag för att få det så igen?
5 kommentarer
hej
20 Sep 2010 19:53
hej
F
20 Sep 2010 19:54
Hej hej :P
hallå eller hej
20 Sep 2010 19:57
hallå hej <3<3<3<3
mm
20 Sep 2010 20:13
gumman, ta det lugnt. Du är fortfarande sjuk, har ingen ork i kroppen, har annat att tänka på i samband med Johannes, hela du är fokuserad till honom, skolan är ett måste och när man är trött i samband med att man är sjuk så är ingenting roligt. Man klarar helt enkelt inte av motgångar och blir deprimerad. Du måste igenom det, men snart ser du ett ljus i tunneln igen. Ta gymnastiken för det det är: en underbar hobby, men helt plötsligt kan man ändå tröttna, det finns ju annat också. Alla går igenom det och byter intressen. Ingenting konstigt med det. Snart kanske du tänker: hur kunde jag tänka så! Fråga Mamma och Katrin, de har också bytt från det ena till det andra. Men låt tiden gå ett tag, så ser det hela litet annorlunda ut. Ta en paus från gympan under penicillinkuren, kanske du längtar plötsligt tillbaka. pussi pussi - älskar dig
Vivi
21 Sep 2010 12:16
Du har ett stort hjärta för alla omkring dig och ibland känns det som man inte räcker till, men du är alltid den gamla fina Frida!
Pok
Kommentera